Ombeslut

Och här har vi The Svedbergs laboratorium.

Att gå emot egna beslut kräver snudd på oändlig inre övertalning, men jag beslutade mig häromdagen för att deltagande i Blogg100 faktiskt inte är någon bra idé.

Det är inte det att Blogg100 i sig inte är en bra idé. Det är inte det att inspiration saknas, tvärtom. Det är inte det att tid saknas, det tar ändå bara tio, femton minuter att skriva ett inlägg.

Det är mer en fråga om sammanhang. Sammanhanget stämmer inte alls. Men nu var det testat, undersökt, investigerat, evaluerat i alla fall.

Kanske får jag, trots allt, lov att återuppväcka från de döda min gamla blogg, som jag avlivade för drygt en månad sen, istället. Någonstans måste man ju göra av ord och bilder som dyker upp.

Vila och Newton

Och här satt jag i godan ro, efter dagens arbete, några timmar i stallet och sen lite intrikat experimenterande. Vi gjorde experiment för att räkna ut tyngdaccelerationen, g. Så'nt kan alla göra hemma. Man släpper ett föremål (välj något som inte gör hack i golvet)  från en höjd och så tar man tid på fallet. Och vips kan man räkna ut g. Vårt g varierade mellan 11 och 73. Okej, ett antal osäkerheter finns som gör att det skattade värdet inte nödvändigtvis helt överensstämmer med 9.82 m/s² varje gång So-what. Principen är oklanderlig. Och det betyder bara att det finns förbättringspotential. Tidsmätningen är den största felkällan.

Nu förväntar jag mig ett antal rapporter om g.Tänk om vi får en ny universalkonstant?

Jo, jag satt i godan ro. För nu har vi nog några dagar med lite arbetslunk. Alla nödvändiga praktikaliteter runtomkring företagsdrivande är gjorda. Overheaden. Registrering hos Bolagsverket och Skatteverket fixat, hemsidan är fixad, templates är fixade. Ja, just nu kan vi ta ett steg tillbaka och se om det verkar ok. Vad vi glömt.

Och då, efter att vi räknat ut g, drabbades jag av cravings. Bok-cravings. Jag hittade nämligen en random bild som jag tagit av en del av vår bokhylla.

Där nere till vänster hittar man en review av Newtons Principia. Faktum är att jag har en modern utgåva av självaste Newtons Principia också.

Och visst passade det liksom ihop just idag, när vi studerat tyngdlagen?

Förebilden Skatteverket

Idag fick vi brev från Skatteverket. Ett välkomstbrev, Välkommen som företagare!

Förutom att vara rent allmänt välkomna, får man anta, var vi också välkomna att betala skatt. Skatteuträkningen var bilagd, och en prydlig liten lista över när och hur mycket preliminärskatt som skulle betalas på den gissade inkomsten.

Trevligt.

En sak som säkert har en inneboende logik, är det märkliga faktum att man ska betala preliminär skatt. Varför kan man bara inte betala skatt när allt är deklarerat och klart, liksom? De, Skatteverket, får ju i alla fall lov att fixa till det på slutet.

Inte konstigt att människor hamnar i skuldfällor, när till och med Skatteverket utnyttjar framtida inkomster i förväg. Jag menar, vad är det för förebild??

Tidseffektivitet

Det gäller att värdera det man gör. Allting tar tid.  Vad ger mest utväxling att göra? Är det värt det? Vad är det värt?

Utväxlingen kan förstås ha olika valutor. När det handlar om företag, och jobb, är det förstås ekonomisk utväxling vi pratar om, den kan vara direkt eller indirekt. Den indirekta är svårast att värdera och prediktera. Att skaffa erfarenheter, t ex, är ju oftast indirekt till nytta. Man kan göra något ännu bättre, ännu mer effektivt, ännu mer värdefullt nästa gång.

En ledig dag kan ha enorm utväxling. Viktiga tankar processas i bakgrunden när jag är ute på fototur t ex. Helt plötsligt, efter en del sådant bakgrundsprocessande löser jag det som var ett gigantiskt problem innan, jättelätt.

Men vad är värt att lägga tid på? Det mötet, eller det? Att läsa den artikeln, eller den andra? Vilka personer är nyttiga att träffa, och vilka är slöseri med tid?

Särskilt om man är lagd åt hållet att man tycker tusen saker är roliga, har jag märkt, att det kan vara himla praktiskt att också tänka på vilka som är nyttiga. Och ibland, eller ofta, vet man inte i förväg.

Och nu var det meningen att det skulle komma en fyndig och allomförklarande optimerings-poäng här. Men det gör det inte. Vi tar och kollar på en bild istället.

Det är Sigurds-ristningen. Vi stod och stirrade på den en stund igår. Det är inte supereffektivt att meddela sig i runskrift nuförtiden. Såvida inte meddelandet är tidlöst, förstås.

Vi lär av djuren

Kommunikation är viktigt. Sägs det. Och det är ju nödvändigt, då och då, att kunna säga vad man vill, och att den som tar emot det meddelandet förstår det och kan agera på det (vi antar att vi pratar med rätt person här).

Ibland misstänker jag dock att många tar kommunikationens, som begrepp, just nu upphöjda status som ursäkt för att pladdra om allsköns ointressantheter. Det gäller alltså att kunna skilja signalen (den viktiga informationen) från bruset (pladdret). Det går ganska bra, tycker jag. Man ställer helt enkelt in sitt filter på viktiga ord, och sen skruvar man ner det för allt annat. På det sättet hör man bara precis det man behöver höra. Alternativt har lust att höra.

Men, jag har upptäckt att ibland betyder inte pladdret precis det som sägs i pladdret. Orden har ingen betydelse. Det är att pladdra som har betydelse. Och det kanhända att det är ett meddelande just att pladdra. Ungefär som att sångtexter inte alltid har betydelse som text, utan som ljud. Pladdret kan betyda jag gillar inte det här, men jag vet inte precis vad jag inte gillar, jag är mest bara sur. T ex.

Det är väldigt tidsödande och opraktiskt med folk som inte kan säga vad de vill. Hur ofta säger man t ex inte: "Men herregud, det har du väl kunnat kläckt ur dig på en gång", till människor som man först blivit sönderpladdrad av, och sen försökt strukturera och dra ut väsentligheterna ur.

Så jag tänkte man kanske skulle utveckla en kurs för människor som inte kan säga vad de egentligen vill. Det vore tidsbesparande för alla. Och jag tänkte att vi kunde titta på djuren. De vet vad de vill. Även om de ombestämmer sig ofta.

Katten Spip t ex, knackar på fönstret när han vill komma in. Det är tydligt. Sen jamar han när han vill ut. Och sen kanske han iofs knackar på fönstret igen två minuter senare. Och så. Men ändå. Principen är tydlig. Knacka - vill in.

Sen har vi undulaten Glenn. Han tycker om att låta mycket, det kvittras hela

dagarna. Men det kan man filtrera bort. Pladder. När han verkligen vill säga något, är han tydlig. Då flaxar han runt i buren, envetet, på gränsen till galenskap, som om katten är på väg att äta upp honom, ingen kan missa det. Vad han vill är entydigt. Han har slut på frön och kräver påfyllnad.

Så lever vi i kommunikationsharmoni med de rara djuren. Där finns mycket att lära.

Fiffigt LinkedIn. Eller inte.

Jag kollade till min LinkedIn-profil. Brukar slöbläddra bland förslagen på kontakter. Det är ju ganska kul, man funderar t ex på hur de optimerar algoritmerna.

Nu har LinkedIn bytt tillvägagångssätt. Och dessutom, utan mitt explicita medgivande, börjat föreslå personer som tycks ha sitt ursprung i min gmail. Först är det förstås ohyggligt irriterande att min gmail på något sätt tycks kopplas ihop med min LinkedIn, utan mitt direkta tillstånd. Och jag har letat bland inställningarna. Och jag har inte klickat på de envetna förslagen om att kontakta folk som finns just i mina olika adress-listor.

Nåväl, det enda som händer egentligen, är ju att LinkedIn lägger krokben för sig själva, när de föreslår mina barn som kontakter t ex. Eller de människor jag mailade med när jag sålde barnens kläder på Tradera för många år sen. Eller det där antikvariatet som jag köpte ett matematiskt uppslagsverk av. Också för flera år sen. Eller ridklubben. Eller alla webshoppar jag köpt nagellack från.

Fiffigt LinkedIn, helt plötsligt försvann de verkligt potentiella professionella kontakterna i en skog av ointressant, privat, brus. Vetetusan om jag orkar scrolla igenom allt. Vetetusan om jag orkar leta igenom allt för att hitta den där dolda inställningen som tar bort de idiotiska förslagen. Om det går.

Min adress-lista i min jobb-mail skulle ni bra gärna vilja ha tag på. Men den får ni inte. Eller så får ni fråga NSA.

Just Do It

Den här jämförelsen var intressant, bedrövligheten för högintelligenta att behöva dras med normalbegåvade i tid och otid.

Men det finns en poäng i att lära sig hantera sån't. Inte minst med tanke på hur en normalfördelningskurva ser ut, och hur stora mängder människor det finns på ena eller andra sidan om en viss punkt.

För ännu mer intressant var det att läsa kommentarerna. Där vuxna människor bortförklarade sin fortsatta slacker-tillvaro med att de var för smarta och uttråkade i skolan, när de var i tonåren.

När man är barn, tonåring. Javisst. Men någon gång behöver man bli vuxen och sluta skylla på andra. Växa upp. ta tag i saker och ting. Skärpning. Saker som är behjärtansvärda, gulliga och fördragsamma när någon är fjorton, är inte lika gulliga när han eller hon är fyrtio. Man kan inte skylla på skolan i evighet för sin oförmåga att använda sina påstådda förmågor.

Rakt in i dimman

På väg till jobbet en morgon för en eller två veckor sen. En allé, en rak väg in i dimma.

Och nu i veckan, lunch ute i varm vårsol, all is borta från bäcken som ringlar fram.

Bilderna känns starkt symboliska.

Men det irriterar mig att jag inte hade min riktiga kamera, bara min mobil, att fota med.

Kanske är det också symboliskt, att tvingas använda de verktyg man har tillgängliga.

Marknadsföring är väl som dejting

Marknadsföring är ett otäckt begrepp. Klingar tomma ord, klichéer, floskler. Mycket snack och lite verkstad.  Nedsolkat ord.

Men att göra känt, vad vi gör, är ju inte dåligt. Tala om att vi finns och vad vi kan göra. Är inte dåligt. Det är bra för alla. För den som är i desperat behov av våra tjänster, för den för vilken våra tjänster kommer lösa alla problem (nåja, många, eller några, då), för den som väntat och väntat och väntat på att något sådant skulle dyka upp. Det är ju inte det minsta dåligt. Tvärtom jättebra.

Jag borde läsa något om marknadsföring. Se om det finns något användbart, o-floskligt, att lära sig. Men alltså, jag vet inte om jag egentligen har lust.

Så jag tänkte såhär. Det borde vara ungefär som internet-dejting, som jag testade i några månader för ett antal år sen. Och det var ju både kul och fungerande. Det fungerade faktiskt mycket bättre än jag hade planerat.

Det finns oerhört många män att dejta, liksom det finns potentiella kunder i kemi-branschen. Okej, det där lät kanske lite illa, kunder, men nu ska vi inte hänga upp oss på det. Vi går vidare. Alla män är inte tänkbara dejter, verkligen inte, det är inte alla företag i kemi-branschen heller.

När jag dejtade fick jag mail från arga män som tyckte att jag ratade dem redan innan jag träffat dem, när jag i min presentation förutspått ett visst mått av bildning och utbildning hos de tilltänkta. T ex.

Jag svarade på kanske 1 % av alla mail jag fick, och av dem jag svarade dejtade jag kanske 2 %. Det var verkligen tilltäckligt många. Några skickade mass-mail, det var tydligt i deras formuleringar. Och ännu mer tydligt när man fick samma mail varje vecka ett tag. De sorterades förstås bort.

Men vad fick mig att svara, och vad fick mig att dejta?

Några ord, några formuleringar, något som väckte intresse. Något de skrev som passade mig precis. I rätt tid. Och framförallt, de hade läst min presentation, de ställde inte frågor om sådant som stod där, de ställde frågor som var en följd av det som stod där.

OK, jag vet vad vi ska göra. Vi ska lusläsa och se om någon väcker vårt intresse att dejta. Så ska vi väcka deras intresse. Vi behöver ju inte dejta alla, vi behöver ju bara dejta precis de rätta.

Roboten som role model

Kanhända det inte är jättespännande att glo på en robot i sex minuter, som åker fram och tillbaka och fyller rör med prover av olika art. Om man inte är väldigt nördig på just det området. Det är inte jag, men det kittlar litegrann vid tanken på att få den att göra saker som man vill. Att bygga, eller i mitt fall skulle det vara få byggd, enligt egna idéer.




Hm. Låta bygga en robot som utför det man vill genomföra. Specificera hur den ska jobba för att få jobbet gjort. Visst låter det lite bekant?

Som att man skulle kunna använda sig av tanken på hur man bygger en robot, på vilka strategier man ska ha för företaget. Vi ska göra en funktionsbeskrivning. Jag vet inte vad andra kallar det? Strategidokument?

Hur ger man upp?

Det är konstigt så svårt det är att ge upp. Hur vet man egentligen när det är dags att ge upp? Vilka kriterier ska uppfyllas för att ge upp (eller inte)?

Jag stack ut på lunchen, för att handla. Brukar göra det ibland, himla praktiskt. Jag kommer ut en stund, får lite avbrott från jobbet, luft, och jag behöver inte handla på vägen hem, det är klart. Nu är det bra temperatur ute, så allt kan stå kvar i bilen. Himla fiffigt, tycker jag.

När jag kom tillbaka till kontoret kände jag mig konstig helt plötsligt. Liksom matt, som svimningskänsla när jag slog mig ner på kontorsstolen. Fruktansvärt ont i kroppen. Nu har jag iofs tränat rejält den senaste veckan, varje dag, både på gymmet och sprungit intervaller som jag nämnde igår. Träningsvärk alltså. Men, hm, träningsvärk gör inte ont på det sättet, det gör inte ont i huden. Träningsvärk kryper inte under huden. Lite lätt hjärtklappning också. Trög som jag är tog det ett tag för mig att inse att jag nog blivit sjuk, hastigt. Typ influensa-symptom. Hetta om kinderna, feber.

Hemskt irriterande.

Naturligtvis har jag inte alls planerat för det! Det kanske jag borde ha gjort med tanke på tillståndet i resten av familjen. Men jag brukar inte bli sjuk! Jag hade influensa en gång för tjugo år sen, en eftermiddag, febern steg raskt, dagen efter var jag bra, när andra i min närhet låg däckade i en vecka. Och sen kanske jag hade det för tre år sen också, jag vet inte. De fyra andra i familjen var helt däckade, och jag var lite förkyld, så det var nog influensa.

Nu är frågan hur jag ska lösa det strategiska problemet med att bida ut sjukan. Ska jag släppa allt på stört, krypa ner under täcket och vänta tills det går över? Eller ska jag försöka få undan så mycket som möjligt innan jag faller ihop vid sista blodsdroppen? Om man ser historiskt brukar inte mina förkylningar och influensor bli så väldigt mycket med, så antingen ska jag ta chansen att krypa ner under täcket, eller så ska jag i vanlig ordning ignorera det.

Det faller sig naturligt för mig att aldrig ge upp. Om aldrig inte går, så i alla fall inte i första taget. Oavsett om det gäller att erkänna sig sjuk, eller om det gäller att lösa ett problem på jobbet. Det går alltid att göra lite till.

Jag har en känsla av att detsamma kommer att gälla det här med att driva företag. Dags att fila lite mer på affärsplanen.

Helgarbete

Som jag skrev tidigare tog det tre vändor med Bolagsverket innan vi hittade ett namn på företaget som kunde registreras. En betydligt mer intrikat procedur än man kunde tänka sig. Dvs, mycket svårare än vi trott, att hitta ett namn som inte var upptaget på ett eller annat sätt.

Så i helgen har sajten gjorts om. Ny domän, ny design, några nya funktioner. Låt mig presentera:

Vulcanus Analytical Laboratories AB.

I övrigt tror jag helgen bjudit på föraningar om vår. Jag har känt det när jag varit ute och sprungit. Om det är något man ska göra när det är intensivt, är det nämligen att träna. Inget är så kostnadseffektivt för att hålla ordning på fokus, energi och koncentration, som att träna. Och sova. Just denna helg har det varit jogging, eller snarare intervallträning, ett par gånger, ett pass på gymmet och en långpromenad.


Nu väntar affärsplanen på att trimmas.

Den oändliga tidens dag

Jag hade en tanke om ett inlägg med i alla fall en avlägsen anknytning till Internationella Kvinnodagen. Men så blev det nu inte. Lördagar är ju som alla vet den oändliga tidens dag, och som vanligt hade jag tänkt hinna allt. Inga måsten, så'nt kör jag inte med. Däremot ohyggligt många vill.

Det började bra, dottern ringde på min mobil klockan sju, från sitt rum några meter bort från vårt sovrum, och väckte mig. Av någon outgrundlig anledning. Det var ljust ute så det var ju ingen idé att somna om. Bättre att få en riktigt lång dag. Göra om vår företagssjt med det namn vi lyckades få. Lägga till några grejer. Träna. Ta långpromenad. Laga god middag. Och så hade jag tänkt blogga om kvinnor och dåliga samveten, apropå en artikel jag råkade läsa om Sheryl Sandberg.

Jodå, jag gjorde hemsidan nästan klar på förmiddagen. Tränade på gymmet med yngste sonen och tog en långpromenad med maken. Handlade lördagsgodis med barnen. Sen satte jag mig ner med sajten igen. Och så var det ju det där med middag. Klockan halv sju var det ju lite sent att sätta igång med gulasch-gryta, så det blev on-line beställning av pizza och sallad. Vilken oändlig tur att nätet finns och maten kan fås hem på en halvtimme med bara några knapptryck. Vi samlar rekorderlig-poäng imorgon istället, och gör gulaschgrytan då.

Och nej, jag har inte en uns dåligt samvete av den omprioriteringen. Alla var nöjda och glada.

Hemligheten med rutiner

Jag borde egentligen inte skriva det här. Avslöja hemligheten. Men jag känner mig generös idag.

Är du spontan? Och impulsiv? Flaxar hit och dit, kan inte bestämma dig, gör än det ena än det andra? Men sådär bohemiskt spontan är du ju i alla fall? Inte som alla andra? Som det står i dejting-annonser ibland (jo, jag internetdejtade, i tre månader, det var trevligt. Men sen tröttnade jag på spontana, impulsiva och pojkaktiga (dvs ansvarslösa) karlar).

Det verkar som spontan och impulsiv förmodas vara positiva egenskaper.  Man ska tro att det är en person som bestämmer sig, på morgonen när han vaknar, för att resa till Rom. Och sen gör det. För att beskåda intressanta sevärdheter och andra kulturuttryck. Han bokar plats på de mest spännande restaurangerna och ser till att man kan bada i Fontana di Trevi. Men handen på hjärtat, hur många spontana gör det? Mest verkar det innebära .... oändlig velighet.

Och här kommer rutiner in. Regelbundenhet. Du tycker det är trist? Tänk en gång till. Eller två. Vad innebär det egentligen?

Jo, det innebär att man gör en del saker på samma sätt varje dag eller varje vecka. Och vad innebär det? Jo, det innebär att man inte behöver fundera så mycket på, vela så mycket, om vad man ska vara spontan med idag. Utan man får det nödvändiga gjort, och frigör enormt mycket tid till annat som är viktigt. Man får saker gjorda för att man gör det som kan göras på rutin. På rutin. Det är ingen mening med att fundera varje morgon på när man ska gå upp. Man går upp halv sju. Och så åker man till jobbet. Effektivt. Man funderar inte på när man ska storhandla, för det gör man söndag eftermiddag. Och sen var maten klar för veckan. Inget mer att älta om. En massa tid frigjord till vettiga tankar. Man funderar inte på om eller när man ska träna. Man gör det varannan dag. Inget att fundera på. En massa tid frigjord till kreativ problemlösning.

Så. Poängen gjord. Nu vet du hemligheten. Rutiner är grejen. Skall dock inte förväxlas med procedurer. Det är en helt annan sak.

Information från internet

Det märks att företaget blivit registrerat. Vi får reklam.

Jag är inte säker på hur det fungerar. Säljer Bolagsverket veckobrev eller nå't med nyregistrerade företag, eller sitter folk (företag) och skannar nyregistreringar någonstans?

Idag fick vi Information till ditt nya företag. Information alltså. Om att vi kunde ansöka om ett gratis domännamn. Musmatta får vi också. Om vi är snabba och svarar inom 14 dagar.

Som nystartat företag har du rätt att ansöka om ett domännamn helt utan kostnad. 

By the way får man prova deras tjänster i 100 dagar. Sen får man betala 295 kronor i månaden. Plus moms. Men man kan säga nej, man blir tillfrågad. Det är ju bra. Och man får behålla sitt domännamn. Men det står ingenstans vad det kostar att isåfall, när man måste parkera det någonannastans. Det är kanske billigt, vad vet jag. Men det står inte. Ingen information där inte. Och ingen information om att det isåfall bara är namnet, inte en hemsida. Jag tror det finns rätt många som inte riktigt kan skilja sådant åt.

Och jag tycker det är tröttsamt med formuleringar som vill leda en att tro att man har lagstadgade rättigheter till något som de egentligen bara vill sälja. Alla har för farao lagstadgade rättigheter att registrera vilken jäkla domän de vill som är ledig. Så självklart har vi den rättigheten, också. Tack för informationen.

*Knyckel, knyckel, knyckel* (det var säljbrevet som åkte i papperskorgen)

Om att orka

Hur ska man orka med allt, undrade jag en dag. Alltså hur ska jag orka med allt? Mitt vanliga jobb, familjen, bidra både mentalt och praktiskt i företagande, vardagssysslor. För att inte tala om det där andra stora projektet vi också ligger i startgroparna med. Återkommer kanske till det. Mycket att tänka på och jonglera med hela tiden.

Man kommer hem från jobbet. Lagar mat, äter och plockar undan. Sen är det tänkt att man ska ha fritid på något sätt, ladda batterierna. Göra något vilsamt. För i längden kan jag inte hålla på med en massa arbete hela tiden. Eller? Först på jobbet, sen kanske göra lite mer jobb hemifrån på kvällen, och sen jobba med saker till företaget. Om man alltid jobbar bränner man ut sig. Varnas det. Och det vill jag ju inte.

Så hur ska jag orka med allting, när alla projekt räcker till att fylla dygnets timmar och mer? Stressande tanke det där Hur ska jag orka? När ska jag vila?

När jag tänkte närmare på saken, insåg jag att jag nog behöver definiera vad vila egentligen betyder. För mig.

Och då kom jag på lösningen på problemet. För vad händer alltid när jag gör ingenting? Jo, då uppstår det projekt. Något att tänka på, något att lösa, något som ska bli något, något att lära något nytt av, något att läsa eller skriva, något jag tror jag har nytta av.

Det är helt enkelt mitt sätt att vila. Att göra olika saker.

Det utesluter förstås inte att jag kan ägna flera dagar åt bara foto för ren avkoppling, eller timmar med träning, eller ett par timmar på en pub. Eller något annat.

Men insikten om att tänka ut, att göra, att planera, att fixa. Faktiskt är vila också. Var en mycket avstressande insikt.

Vikten av att visa tecken

Jag pendlar med bil till jobbet. Bilkörning är en källa till information, eller vad man ska kalla det, gällande möjliga uppnåbara emotionella reaktioner. Vad som triggar dem. Och varför. En kontemplativ övning kan man säga.

Idag fick jag återigen kontemplera över det här med att slå på blinkersen. Att visa var man tänkt ta vägen. Att staka ut sin väg och meddela det för andra omkring en.

Jag stod i en korsning. Blinkade vänster. Väntade på att det skulle bli fritt, jag hade väjning. Det var ganska lite trafik vid niotiden nu ikväll. Det kom en bil från vänster. Han (bilförare är default han, det har inget med verkligt kön att göra) saktade in vilket fick mig att misstänka att han skulle svänga i korsningen och jag skulle egentligen ha kunnat kört ut. Men jag visste ju inte. Han gjorde inget tecken. Så jag stod ju kvar och väntade. Och han svängde.

Det händer hundra gånger varje dag, att medtrafikanter inte ger tecken på vilka avsikter de har. Och jag kan aldrig begripa varför. Jag tänker inte ens försöka tänka ut det. 

Men just idag tänkte jag vidare. Vikten av att visa tecken, visa vilken färdriktning man avser ta. Tänk om det är samma sak med företagande. Om man visar tecken tydligt, borde det bli lättare för omvärlden att förålla sig och ta egna beslut.

Nu återstår att tänka ut hur han som inte visade tecken, borde ha visat tecken så att han hade tjänat på att jag sett det. I ett kort perspektiv spelar det inte honom någon roll. Men om jag identifierade honom, skulle jag kunna ... parkera in honom på ICA nästa gång. Det skulle jag aldrig gjort om han hade varit smidig och visat tecken.

Faktum är att affärsplanen ska slipas.

Tredje gången gillt

I fredags fick vi nej även på våra kompletterande namnförslag. Ytterligare ett varumärke som kränktes. Det är ju nästan fånigt. Hur kan varumärken få ta så stor plats? Och hur kan man få registrera ett sådant ord, som just det vi tänkte oss, som varumärke? Varumärkesbranschen har gått för långt. Enligt vår nuvarande uppfattning förstås.

Detta innebar att söndagen till stor del ägnades åt att brainstorma nya namnförslag. Den här gången tog vi i ordentligt. Faktiskt var vi rätt nöjda när vi skickade in fem nya förslag sent på kvällen, varianter på huvudtanken i den tredje omgången. Huvudtanken var på något sätt en blandning av eld, smide, och stället vi bor på, som symbol för den magi som verksamheten utgör. Inte blir det sämre av associationen till logik och förnuft genom Star Trek.

Denna snudd på megalomana associationskedja bar frukt, och förslaget gillades. Nu har vi alltså ett långt namn och ett organisationsnummer.

Att byta domän och fixa om logga och så'nt får anses vara ett nöjsamt litet kvällspyssel några dagar framöver.

Och våren som bidar tiden i bleka färger, och väntar på att sin tur, känns också som en alldeles lämplig symbol i sammanhanget.

Managementböcker

Tjänsteresor, nu pratar jag om mitt vanliga jobb, kan vara tedious stuff. Många timmar på flygplatser, i väntan på anknytningar. Förseningar, förseningar. Tröttsamt.

Böcker är en räddning. Det finns alltid minst en bokhandel på en flygplats, om man inte råkar hamna i Åbo, där det bara finns ett ställ med några deckare.

Av någon outgrundlig anledning har utbudet en slagsida mot managementslitteratur och personlig utveckling. Kanske har all tid under t ex Atlantflygningar, eller flygplatser, oanade mentala effekter. Det är kanske där alla idéer skapas? Vad ska man göra när man sitter fast någonstans i många timmar? Man får helt enkelt ägna sig åt att tänka.

Så jag funderade på vilka böcker jag råkat läsa, som kan ha bäring på det här med företagande. Några böcker som givit extra viktiga, eller för all del roande, insikter till tankevärlden.

Löpning av James F Fixx

En fantastisk bok som jag läst om och om igen sen jag var 14-15 år. Men aldrig på en flygplats. Om man vill bli bra på att springa ska man träna på att springa. Det säger väl allt? Och sprungit har jag gjort sen tidiga tonår, med långa uppehåll ibland, men jag kommer alltid tillbaka. Senast igår, då blev det intervaller.

The Idea Factory: Bell Labs and the Great Age of American Innovation  av Jon Gertner

Bell Labs, vilket fantastiskt ställe! Där skulle man velat jobba! Särskilt tankarna där i början om att låta forskarna utveckla idéer efter eget huvud. Och insikten om att bara några få av idéerna skulle leda till framgångsrik försäljning. Men att det var värt det. Gissa varifrån vi fått idéer?

1956 fick  William Bradford Shockley, John Bardeen och Walter Houser Brattain nobelpriset i fysik för sin forskning om halvledare och transistorn.

Och Claude Shannon känner väl alla till?

The Black Swan, The Impact of the Highly Improbable och  Fooled by Randomness av Nassim Nicholas Taleb

Läs! Nyttig läsning för alla som drar slutsatser på felaktiga grunder och blint, eller i alla fall mycket, tror på extrapolation, och generaliseringar.

Nice Girls Don't Get The Corner Office av Lois P Frankel.

Den köpte jag inför en åttatimmars flygresa, på Arlanda. Lite väl amerikansk kanske. But don't be such a girl! Hysteriskt rolig.

Och då sparar vi Having it All, Achieving Your Life's Goals and Dreams av John Assaraf till ett senare tillfälle. När jag läst den. Längre än de tio sidor jag klarade av vid första försöket. Om jag klarar av att läsa. Jag minns inte varför jag köpte den. Förmodligen för den absurda titelns skull. Men visst är det väl allt vi vill, nå mål och drömmar? Men en berättelse om det är ett typiskt exempel på Fooled by Randomness, skulle jag vilja påstå.

Sajten

Vi måste ha närvaro på nätet förstås. Jag tror inte vi kommer att skaffa kunder via google-sökningar (fast man vet aldrig), men det är nästan suspekt med företag som inte har en hemsida. Det måste finnas något slags statement om vad vi gör, som man kan hitta när man vill. Det är nätet bra på. Det är som om man inte finns om man inte finns på nätet. Minsta bilverkstad finns på nätet. I alla fall med telefonnummer och en karta.

Det är en massa avvägningar att göra. Inte för mycket information, inte för lite information. Inga buzz-words, inga stämningsskapande nonsens-floskler. Inget icke-informativt ord-vrängande. Det är faktiskt en riktig, konkret verksamhet vi bedriver. Eller vi och vi. Vi äger visserligen företaget tillsammans, men min roll är mer som bollplank. Runtomkringfixande, hålla lite koll på formaliteter. Jag förstår förstås principerna med kärnverksamheten, men det är inte mitt yrkesområde alls. Möjligen kan jag bidra med matematiska kunskaper när det behövs. Men mest är jag allmänt förnuft. Bidragande strategisk tänkare. Det gillar jag. Det är faktiskt väldigt intressant, när man tänker efter.

Labb-bänk.

Och jag gör hemsidan. Det är bara att göra, hur svårt kan det vara? Jag vet hur man skaffar en domän, jag vet hur man installerar WordPress, jag vet hur man manipulerar i teman så det blir som man vill ha det. Hemsidan ska vara enkel. Få färger, informativa bilder och precisa texter. Och det ska vara enkelt att lägga till material när det behövs. En hobby, som vi båda ägnar oss åt, kommer till nytta. Foto. Vi kan använda våra egna bilder. Som den i headern här, och den här bredvid, autentiska bilder från verksamheten. Det är inte flashigt, saker och ting flyger inte omkring, det poppar inte upp rutor och bilder, texten är läsbart stor. Sådärja. Det är en början i alla fall, att bygga vidare på.

Det här med namn

Vi gör inte saker i rätt ordning.

Såhär ska man göra: Först ska man hitta på en affärsidé. Sen ska man göra en affärsplan. Sen ska man registrera företaget, och hitta på ett namn som blir godkänt. Och någonstans ska man också se till att skaffa finansiering, förstås. Kunder t ex. Eller riskkapital. Eller lån. Eller bidrag. Man kan säkert göra mer.

Men vi liksom började verksamheten, och sen kom vi på ett företagsnamn som vi började använda. Det är ju lite Moment 22 över alltihopa, att starta företag. Om det ska vara någon mening med det, behöver man ju ha kunder. Och för att få nya kunder behöver man ha lite organisatorisk ordning på saker och ting, ett namn t ex.

Vi hittade på ett, undersökte om det verkade upptaget och sen registrerade vi i alla fall domän. Det är dumt om domänen är upptagen. Bolagsverket och domän-hanterings-myndigheten .se borde faktiskt samarbeta här, tycker jag, så man gör allt samtidigt.

När vi väl kom till formaliteten som att registrera företaget, godkändes inte namnet, våra amatörmässigt svepande undersökningar hade inte avslöjat att del av namnet var upptaget av en ekomomisk förening. Lite konstigt, alltihopa kunde vi tycka, det verkade ju finnas fler sådana namngivningar i andra fall. Men vi har inte för avsikt att stoja om det. Så vi ägnade kvällen åt att brainstorma fram nya namnförslag.

Med randvillkoret att vi fortfarande ska kunna använda domänen som vi börjat lägga upp företagssajten på.

Fortsättning följer ...

Världens bästa idé

OK. Här har vi världens bästa idé. Eller i alla fall en riktigt bra idé. Den är faktiskt redan prövad i ett antal fall. Vi tror att om fler visste om vår tjänst, och insåg vad den kunde betyda för dem, skulle de klättra över varann för att komma åt den. Eller nå't. Vi är otåliga förstås!

Men hur ska folk, som vi behöver, få veta det?

Det är egentligen två problem här:

1. Det ena problemet är att nå ut med informationen om att vi finns.
2. Det andra problemet är att få dem att förstå, verkligen förstå, vad vi kan göra för dem. Vad det skulle betyda för dem.

Vi tänker.

Nattoro och dagoptimism

Jag ägnar mycket av den tid jag inte är på mitt ordinarie jobb åt att tänka på finansiering och företagets ekonomi. Och i samband med det; familjens ekonomi. Vi ska leva på min lön tills företaget kommer igång ordentligt. Några andra tankar än att det ska komma igång ordentligt finns förstås inte. Varför skulle det göra det? Målet är att företagandet ska kunna stå för familjens andra inkomst, förstås, kunna ge en vanlig lön. Målet är att göra något man tycker är roligt och intressant också, förstås.

Jag vaknar ibland på nätterna och tänker en stund på ekonomin. I mörkret, mitt i natten, när jag inte kan göra något alls, är jag inte vidare positiv. Inte ens jag, som i vanliga fall bara blir mer envis och adrenalinstinn när något är besvärligt, när ett hinder måste besegras. Är positiv mitt i natten. Det är hemskt irriterande. Jag samtalar med mig själv en stund, övertala mig om att det inte är någon idé att tänka på negativa saker mitt i natten, att jag får spara tankarna till morgonen. Efter en halvtimme eller så har jag på något vis lyckats övertyga mig, och somnar igen. Eller så somnar jag om av ren utmattning, jag vet inte.

På morgonen, när jag ska ta tag i nattens tankar, ser allting mycket ljusare ut igen. Då ser jag möjligheterna, då är jävlar anamma tillbaka, och det finns bara en väg att gå. Och den är framåt. Och den ska gå bra. Hur skulle det annars gå?

Nu jobbar jag på att få nattoron och dagoptimisenm att mötas. Dvs tvinga nattoron på reträtt och låta dagoptimismen ta över dygnet runt. En fråga om mental träning bara. Eller?

Början

En enkel grej. Någon undrar något. Maken listar ut hur man ska göra för att lösa problemet, det är nämligen han som trillat över frågan, det är hans yrkesområde. Vi tänker vi kan starta ett företag, det verkar nämligen vara ett sådant problem som kan tänkas förekomma ganska ofta. Hur svårt kan det vara, att starta företag? Egentligen. Det är ju bara att ta reda på formaliteter, ordna dem och sen jobbar man på. Eller hur?

En liten susning har vi. Som att det finns olika företagsformer. Och att det är smart att registrera företaget. Och så var det det där med moms och skatt.

Vi behöver praktisk information om hur man går tillväga. Vilka myndigheter ska ha papper? I vilken ordning? Vilka grundläggande regler gäller för vad som ska göras när (som att betala skatter och sådant som statsmakter kan hitta på)? Vad behöver vi betala?

Det verkar vara jag av oss som har bäst tålamod med sådana praktiska procedurer. Min partner in crime, maken, är bäst på att ägna sig åt kärnverksamheten  för företaget. Att få jobbet gjort. Jag ägnar mig åt själva ramverket. Jag har ju dessutom en heltidsanställning på ett annat företag att ägna mig åt.

Jag googlar. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Jag drunknar nämligen i information. Om sådant jag inte alls är intresserad av. Som att vi kanske borde borde gå en kurs med likasinnade för att komma på en idé. Eller en kurs för att finslipa idén. Eller en kurs för att göra en affärsplan. Eller en kurs för att göra marknadsundersökning. Eller ... Det finns massor av stöd för att få oss att stöta och blöta en idé. Men det där praktiska då?

Någonstans glimtar den väsentliga informationen fram, som att registrera företaget hos Bolagsverket. Men Bolagsverket kan inte heller riktigt låta bli. Man kan få pröva sin affärsidé. Man kan få gå en utbildning för att utveckla den. Var är listan på alla papper vi behöver fylla i och i vilken ordning?

Till slut hittar jag listan vi behöver.

Var det en test? Bara de som har tillräckligt med tålamod och är tillräckligt strukturerade, är lämpade att gå vidare? Resten kollras bort i diverse oändliga labyrinter av stöd och utbildningar, stöd och utbildningar? Vi får väl se.