Rakt in i dimman

På väg till jobbet en morgon för en eller två veckor sen. En allé, en rak väg in i dimma.

Och nu i veckan, lunch ute i varm vårsol, all is borta från bäcken som ringlar fram.

Bilderna känns starkt symboliska.

Men det irriterar mig att jag inte hade min riktiga kamera, bara min mobil, att fota med.

Kanske är det också symboliskt, att tvingas använda de verktyg man har tillgängliga.

Marknadsföring är väl som dejting

Marknadsföring är ett otäckt begrepp. Klingar tomma ord, klichéer, floskler. Mycket snack och lite verkstad.  Nedsolkat ord.

Men att göra känt, vad vi gör, är ju inte dåligt. Tala om att vi finns och vad vi kan göra. Är inte dåligt. Det är bra för alla. För den som är i desperat behov av våra tjänster, för den för vilken våra tjänster kommer lösa alla problem (nåja, många, eller några, då), för den som väntat och väntat och väntat på att något sådant skulle dyka upp. Det är ju inte det minsta dåligt. Tvärtom jättebra.

Jag borde läsa något om marknadsföring. Se om det finns något användbart, o-floskligt, att lära sig. Men alltså, jag vet inte om jag egentligen har lust.

Så jag tänkte såhär. Det borde vara ungefär som internet-dejting, som jag testade i några månader för ett antal år sen. Och det var ju både kul och fungerande. Det fungerade faktiskt mycket bättre än jag hade planerat.

Det finns oerhört många män att dejta, liksom det finns potentiella kunder i kemi-branschen. Okej, det där lät kanske lite illa, kunder, men nu ska vi inte hänga upp oss på det. Vi går vidare. Alla män är inte tänkbara dejter, verkligen inte, det är inte alla företag i kemi-branschen heller.

När jag dejtade fick jag mail från arga män som tyckte att jag ratade dem redan innan jag träffat dem, när jag i min presentation förutspått ett visst mått av bildning och utbildning hos de tilltänkta. T ex.

Jag svarade på kanske 1 % av alla mail jag fick, och av dem jag svarade dejtade jag kanske 2 %. Det var verkligen tilltäckligt många. Några skickade mass-mail, det var tydligt i deras formuleringar. Och ännu mer tydligt när man fick samma mail varje vecka ett tag. De sorterades förstås bort.

Men vad fick mig att svara, och vad fick mig att dejta?

Några ord, några formuleringar, något som väckte intresse. Något de skrev som passade mig precis. I rätt tid. Och framförallt, de hade läst min presentation, de ställde inte frågor om sådant som stod där, de ställde frågor som var en följd av det som stod där.

OK, jag vet vad vi ska göra. Vi ska lusläsa och se om någon väcker vårt intresse att dejta. Så ska vi väcka deras intresse. Vi behöver ju inte dejta alla, vi behöver ju bara dejta precis de rätta.

Roboten som role model

Kanhända det inte är jättespännande att glo på en robot i sex minuter, som åker fram och tillbaka och fyller rör med prover av olika art. Om man inte är väldigt nördig på just det området. Det är inte jag, men det kittlar litegrann vid tanken på att få den att göra saker som man vill. Att bygga, eller i mitt fall skulle det vara få byggd, enligt egna idéer.




Hm. Låta bygga en robot som utför det man vill genomföra. Specificera hur den ska jobba för att få jobbet gjort. Visst låter det lite bekant?

Som att man skulle kunna använda sig av tanken på hur man bygger en robot, på vilka strategier man ska ha för företaget. Vi ska göra en funktionsbeskrivning. Jag vet inte vad andra kallar det? Strategidokument?

Hur ger man upp?

Det är konstigt så svårt det är att ge upp. Hur vet man egentligen när det är dags att ge upp? Vilka kriterier ska uppfyllas för att ge upp (eller inte)?

Jag stack ut på lunchen, för att handla. Brukar göra det ibland, himla praktiskt. Jag kommer ut en stund, får lite avbrott från jobbet, luft, och jag behöver inte handla på vägen hem, det är klart. Nu är det bra temperatur ute, så allt kan stå kvar i bilen. Himla fiffigt, tycker jag.

När jag kom tillbaka till kontoret kände jag mig konstig helt plötsligt. Liksom matt, som svimningskänsla när jag slog mig ner på kontorsstolen. Fruktansvärt ont i kroppen. Nu har jag iofs tränat rejält den senaste veckan, varje dag, både på gymmet och sprungit intervaller som jag nämnde igår. Träningsvärk alltså. Men, hm, träningsvärk gör inte ont på det sättet, det gör inte ont i huden. Träningsvärk kryper inte under huden. Lite lätt hjärtklappning också. Trög som jag är tog det ett tag för mig att inse att jag nog blivit sjuk, hastigt. Typ influensa-symptom. Hetta om kinderna, feber.

Hemskt irriterande.

Naturligtvis har jag inte alls planerat för det! Det kanske jag borde ha gjort med tanke på tillståndet i resten av familjen. Men jag brukar inte bli sjuk! Jag hade influensa en gång för tjugo år sen, en eftermiddag, febern steg raskt, dagen efter var jag bra, när andra i min närhet låg däckade i en vecka. Och sen kanske jag hade det för tre år sen också, jag vet inte. De fyra andra i familjen var helt däckade, och jag var lite förkyld, så det var nog influensa.

Nu är frågan hur jag ska lösa det strategiska problemet med att bida ut sjukan. Ska jag släppa allt på stört, krypa ner under täcket och vänta tills det går över? Eller ska jag försöka få undan så mycket som möjligt innan jag faller ihop vid sista blodsdroppen? Om man ser historiskt brukar inte mina förkylningar och influensor bli så väldigt mycket med, så antingen ska jag ta chansen att krypa ner under täcket, eller så ska jag i vanlig ordning ignorera det.

Det faller sig naturligt för mig att aldrig ge upp. Om aldrig inte går, så i alla fall inte i första taget. Oavsett om det gäller att erkänna sig sjuk, eller om det gäller att lösa ett problem på jobbet. Det går alltid att göra lite till.

Jag har en känsla av att detsamma kommer att gälla det här med att driva företag. Dags att fila lite mer på affärsplanen.

Helgarbete

Som jag skrev tidigare tog det tre vändor med Bolagsverket innan vi hittade ett namn på företaget som kunde registreras. En betydligt mer intrikat procedur än man kunde tänka sig. Dvs, mycket svårare än vi trott, att hitta ett namn som inte var upptaget på ett eller annat sätt.

Så i helgen har sajten gjorts om. Ny domän, ny design, några nya funktioner. Låt mig presentera:

Vulcanus Analytical Laboratories AB.

I övrigt tror jag helgen bjudit på föraningar om vår. Jag har känt det när jag varit ute och sprungit. Om det är något man ska göra när det är intensivt, är det nämligen att träna. Inget är så kostnadseffektivt för att hålla ordning på fokus, energi och koncentration, som att träna. Och sova. Just denna helg har det varit jogging, eller snarare intervallträning, ett par gånger, ett pass på gymmet och en långpromenad.


Nu väntar affärsplanen på att trimmas.

Den oändliga tidens dag

Jag hade en tanke om ett inlägg med i alla fall en avlägsen anknytning till Internationella Kvinnodagen. Men så blev det nu inte. Lördagar är ju som alla vet den oändliga tidens dag, och som vanligt hade jag tänkt hinna allt. Inga måsten, så'nt kör jag inte med. Däremot ohyggligt många vill.

Det började bra, dottern ringde på min mobil klockan sju, från sitt rum några meter bort från vårt sovrum, och väckte mig. Av någon outgrundlig anledning. Det var ljust ute så det var ju ingen idé att somna om. Bättre att få en riktigt lång dag. Göra om vår företagssjt med det namn vi lyckades få. Lägga till några grejer. Träna. Ta långpromenad. Laga god middag. Och så hade jag tänkt blogga om kvinnor och dåliga samveten, apropå en artikel jag råkade läsa om Sheryl Sandberg.

Jodå, jag gjorde hemsidan nästan klar på förmiddagen. Tränade på gymmet med yngste sonen och tog en långpromenad med maken. Handlade lördagsgodis med barnen. Sen satte jag mig ner med sajten igen. Och så var det ju det där med middag. Klockan halv sju var det ju lite sent att sätta igång med gulasch-gryta, så det blev on-line beställning av pizza och sallad. Vilken oändlig tur att nätet finns och maten kan fås hem på en halvtimme med bara några knapptryck. Vi samlar rekorderlig-poäng imorgon istället, och gör gulaschgrytan då.

Och nej, jag har inte en uns dåligt samvete av den omprioriteringen. Alla var nöjda och glada.

Hemligheten med rutiner

Jag borde egentligen inte skriva det här. Avslöja hemligheten. Men jag känner mig generös idag.

Är du spontan? Och impulsiv? Flaxar hit och dit, kan inte bestämma dig, gör än det ena än det andra? Men sådär bohemiskt spontan är du ju i alla fall? Inte som alla andra? Som det står i dejting-annonser ibland (jo, jag internetdejtade, i tre månader, det var trevligt. Men sen tröttnade jag på spontana, impulsiva och pojkaktiga (dvs ansvarslösa) karlar).

Det verkar som spontan och impulsiv förmodas vara positiva egenskaper.  Man ska tro att det är en person som bestämmer sig, på morgonen när han vaknar, för att resa till Rom. Och sen gör det. För att beskåda intressanta sevärdheter och andra kulturuttryck. Han bokar plats på de mest spännande restaurangerna och ser till att man kan bada i Fontana di Trevi. Men handen på hjärtat, hur många spontana gör det? Mest verkar det innebära .... oändlig velighet.

Och här kommer rutiner in. Regelbundenhet. Du tycker det är trist? Tänk en gång till. Eller två. Vad innebär det egentligen?

Jo, det innebär att man gör en del saker på samma sätt varje dag eller varje vecka. Och vad innebär det? Jo, det innebär att man inte behöver fundera så mycket på, vela så mycket, om vad man ska vara spontan med idag. Utan man får det nödvändiga gjort, och frigör enormt mycket tid till annat som är viktigt. Man får saker gjorda för att man gör det som kan göras på rutin. På rutin. Det är ingen mening med att fundera varje morgon på när man ska gå upp. Man går upp halv sju. Och så åker man till jobbet. Effektivt. Man funderar inte på när man ska storhandla, för det gör man söndag eftermiddag. Och sen var maten klar för veckan. Inget mer att älta om. En massa tid frigjord till vettiga tankar. Man funderar inte på om eller när man ska träna. Man gör det varannan dag. Inget att fundera på. En massa tid frigjord till kreativ problemlösning.

Så. Poängen gjord. Nu vet du hemligheten. Rutiner är grejen. Skall dock inte förväxlas med procedurer. Det är en helt annan sak.