Den här jämförelsen var intressant, bedrövligheten för högintelligenta att behöva dras med normalbegåvade i tid och otid.
Men det finns en poäng i att lära sig hantera sån't. Inte minst med tanke på hur en normalfördelningskurva ser ut, och hur stora mängder människor det finns på ena eller andra sidan om en viss punkt.
För ännu mer intressant var det att läsa kommentarerna. Där vuxna människor bortförklarade sin fortsatta slacker-tillvaro med att de var för smarta och uttråkade i skolan, när de var i tonåren.
När man är barn, tonåring. Javisst. Men någon gång behöver man bli vuxen och sluta skylla på andra. Växa upp. ta tag i saker och ting. Skärpning. Saker som är behjärtansvärda, gulliga och fördragsamma när någon är fjorton, är inte lika gulliga när han eller hon är fyrtio. Man kan inte skylla på skolan i evighet för sin oförmåga att använda sina påstådda förmågor.
Inga kommentarer
SvaraRadera